..............................................................

Canaan Dog 

HISTORIK 

Vildhund
Canaan dog är liksom australisk dingo och carolina dog en s.k. ”semivild” hund. De är återförvildade hundar som härstammar från de tidigaste domesticerade hundarna. Canaan dog är en av de mycket få hundraser/typer som har anpassat sig till ökenklimat. Studier gjorda på Tel Aviv University och Ben Gurion University of the Negev har visat att canaan dog har en ovanlig förmåga att anpassa sig till extrema temperaturer och vätskebrist. På dagarna är det väldigt varmt och på nätterna mycket kallt.

Då de ofta lever i bergstrakter, har de en god balans och stor smidighet. De utvecklar sin balans tidigt och en 10 veckors valpar har full kontroll på sina ben.

De lever i familjegrupper på samma sätt som vargen. Semivilda hundar lever generellt i stabilare familjegrupper än vad ”byhundar” gör.

Beduinhund
Beduinerna har sedan länge levt med canaan dog. De har använt hundarna till att vakta tältlägren. Liksom många byhundar fungerar de även som barnvakter. Beduinerna hämtar sina hundar från öknen. Anmärkningsvärt är att de inte avlar på de infångade hundarna, utan i huvudsak skaffar nya valpar från öknen då de behöver.

Tjänstehund
När Haganah (judiska försvarsmakten) skulle upprätta en hundenhet, vände man sig till Professor Rudolphina Menzel, psykolog och hundtränare. Då de vanliga tjänstehundsraserna inte klarade av det varma klimatet och den tuffa terrängen, började Professor Menzel att titta på den lokala vildhunden. Här hittade hon en hund, med alla de egenskaper hon sökte, för att få en bra tjänstehund – en alert och smidig hund, territoriell och med högt utvecklade sinnen (enligt rysk forskning har icke domesticerade hundar ett bättre luktsinne än domesticerade). Hon lurade in dem i sitt läger och började vinna deras förtroende. Hon fångade också kullar med viltfödda valpar, som hon fann otroligt enkla, att tämja. Den första lyckade vuxna ”fångsten”, kallade hon Dugma. Det tog henne sex månader att fånga honom, och efter bara ett par veckor i fångenskap, kunde hon ta med honom till stan att åka buss. Hon hade stora framgångar med sina hundar, som tjänstehundar åt Haganah. De var fantastiska i sitt vaktarbete och visade sig vara mycket framgångsrika i patrullering och spårarbete. De var även en av de första hundraser, som tränades till att söka minor. Rasen döpte hon till canaan dog efter landets gamla namn. Professor Menzel var noga med att bevara rasens naturliga egenskaper. När det fanns möjligheter till det, så blandades det in vilda hundar, i programmet.

Sällskapshund
Israeliska kennelklubben godkände canaan dog 1953. 1965 exporterade Professor Menzel 4 st. canaan dog till USA. Samma år togs den första canaan dogen in i England. Det var en viltfödd tik från Syrien. Strax därefter exporterades flera hundar till Tyskland. 1966 godkände även FCI rasen. Rasstandarden var då skriven av Professor Menzel. Efter hennes bortgång 1973 har aveln i Israel tagits över av Myrna Shiboleth (kennel Shaar Hagai) och uppfödare i andra länder. Den första canaan dogen kom till Sverige 1999.

NULÄGET

Genetisk variation
Canaan dog är en numerärt liten ras. Rasen finns i ca 12 länder. Sammanlagt finns idag ca. 5000 canaan dog. Än idag avlas vilda hundar in, både från öknen och från beduinerna. Men det blir svårare och svårare att hitta vilda canaan dog. En av orsakerna till detta är den strikta rabieskontrollen i Israel, vilket innefattar utrotning av kringströvande hundflockar. En annan orsak är civilisationens utbredning som allvarligt begränsar livsutrymmet för vilda canaan dog. Då aveln idag, till stor del bygger på dessa inkorsningar, finns tyvärr en dålig framförhållning inför den dag då inte fler vildhundar går att få tag på. Det ser i dagsläget ganska ljust ut för canaan dogens överlevnad.

Valparna i de svenska kullarna har haft en mycket stor variation av typ, storlek och färg.

”Omsättningen” på aktiva kennlar i Europa är stor. Nya kommer till och gamla slutar. Däremot är antalet aktiva relativt konstant, ca. 3 st.. Detta gör att rasen ständigt går igenom flera små ”flaskhalsar”, för att sen blandas upp igen.

Hälsa
Canaan dog har inga kända ärftliga sjukdomar. Naturens eget avelsurval är en stor del av förklaringen till detta. Fall av HD, PRA, Patella luxation och autoimmuna sjukdomar har observerats hos enstaka hundar. Det finns idag inga aktiva hälsoprogram i rasen.

Mentalitet
Semivilda hundar har inte lika utpräglade flyktreflexer som byhundar. Det gör att de oftast fungerar bra i vårt samhälle. Redan de första infångade hundarna utmärkte sig med att de var lätta att tämja och hade en stor anpassningsförmåga till olika miljöer.

Reaktionsförmågan hos canaan dog är högt utvecklad. Detta betyder att de är alerta, på det som händer runt omkring dem. 

Vildhundar har en mycket stark självbevarelsedrift, och en stark motivation för att undvika alla typer av faror. Därför är det typiskt för rasen att vara lite försiktig med främlingar och främmande situationer. De bör däremot inte vara reserverade och skygga! De individer som uppvisar detta beteende bör ej avlas på.

De har en stor inlärningsförmåga och en stor språksäkerhet gentemot andra hundar och andra arter (t.ex. människor). Detta gör den till en lätt hund att samarbeta med. Den förstår snabbt vad som förväntas av den.

Canaan dog är en territoriell hund, och har därför en viss vaktlust.

Då rasens jaktlust nästan enbart uttrycks i vallningsbeteenden, är canaan dog oftast lätta att träna till att ha lösa.

Redan Professor Menzel beskrev den stora individuella variationen av beteenden och reaktioner som fanns hos de första infångade hundarna. Detta har inte ändrats till idag. Få raser uppvisare en så stor variation av mentala egenskaper som just canaan dog.

Funktion
Canaan dog används idag nästan enbart till sällskap. Enstaka individer tävlar i lydnad och agility. I USA används flera canaan dog som vallhundar. Tyvärr har rasens användning som tjänstehund nästan helt upphört. Bättre hundanläggningar och större kunskap om hur man undviker överhettning, har gjort det möjligt för det israeliska försvaret att använda sig av ”vanliga” tjänstehundsraser. Den dåliga tillgången på vildhundar anges också som orsak till att canaan dog inte används som tjänstehund idag. Ett påstående som väcker en del frågor. Personligen tror jag att de är alldeles för smarta för att jobba som en tjänstehundar. De tar bara en order om det är hög lön...

FRAMTIDEN

Genetisk variation

I mellanöstern finns fortfarande en stam av vilda canaan dog kvar. Men frågan är hur länge? Om den vilda stammen dör ut finns ingen genpool bevarad på djurpark eller liknande, utan endast de registrerade hundarna finns kvar. Detta lägger ett stort ansvar på uppfödare och ägare av canaan dog.

Det absolut viktigaste målet för den framtida aveln, är att bibehålla den stora genetiska variationen som är rasens kännetecken. Målsättningen är att alla kullar som föds, bör ligga under 4 % i inavelsgrad, och gärna lägre. Högre inavelsgrad kan accepteras vid avel med avkomma från viltfångade hundar. Även avel för specifika ändamål som uppfödaren sätter. Med utgångspunkt från att rasen är numerärt liten, bör även hundar som har icke godkänd färg eller päls, användas i aveln.

För att undvika inavel bör även ”naturens eget inavelsskydd” användas. I praktiken innebär det att tiken har sista ordet i valet av avelshane. Eftersom tiken då, via bl.a. luktsinnet (vomeronasale) kan välja bort hanar som är genetiskt olämpliga.

För att nå ovanstående mål har vi följande strategi:

Att undvika all form av tvång, även i lindrig form, vid parning.
Att använda så många hundar som möjligt i aveln.
Att regelbundet ta in nya hundar, gärna avkomma från viltfångade hundar.
Att ta tillvara på ”gamla linjer”, som inte längre används i andra länders avel.
Att hålla en så låg inavelsprocent som möjligt.
Att undvika avel på överdrivet skygga och sjuka hundar.

Hälsostatus

Naturligtvis måste uppfödare och rasklubben vara uppmärksamma på att tidigare nämnda sjukdomar, eller andra, inte blir vanligt förekommande i rasen.

Hundar som visar tydliga tecken på åldrande, ska inte användas i aveln. Detta för att undvika en ökad risk för defekter hos avkomman.

Exteriör

Vildhundens typ och rörelsemönster ska bevaras oförändrat. Även den stora variation som finns i färg, typ och storlek ska bevaras. Naturligtvis inom de ramar som rasstandarden föreskriver. Överdrifter som satsning på bara en färg eller stora hundar ska undvikas.

Mentalitet

Även när det gäller mentalitet ska rasens ursprungsbeteenden och stora variation bevaras.

Funktion

Canaan dog har förutsättningar att användas till mycket mer än bara sällskap. Det finns i första hand tre olika ”hundyrken” som kan passa rasen.

Tjänstehund

Att canaan dog är en lämplig tjänstehundsras, talar rasens specifika  egenskaper för, som oförstört luktsinne, extrem värmetålighet och ett stort ”revirförsvar”. Dessutom så har rasen prövats till uppgiften under de tuffaste förhållandena, med ett mycket gott resultat. Deras lämplighet som tjänstehund bör utnyttjas i högre utsträckning. 

Vallhund

I USA har rasen testats som vallhund. Ungefär 50% av alla testade hundar blev godkända i detta ”anlagstest”.

Räddningshund

Canaan dog har som nämnts ovan, ett oförstört luktsinne och en ovanlig förmåga att uthärda extrem värme och vätskebrist. Dessutom så har rasen gott balanssinne och stor smidighet. Detta då canaan dog i det vilda lever i klipp- och bergsområden. Bättre förutsättningar än så för att bli räddningshund, är svårt att tänka sig.

Sammanfattning

Dagens uppfödare bör alltså ha samma mål som Professor Rudolphina Menzel, att bevara rasen, dess naturliga egenskaper, och stora variation av typ, färg och storlek.

Att avla på canaan dog är en dubbel uppgift, förutom att avla fram friska och trygga individer, så måste aveln även syfta till att bevara en av världens få semivilda hundar för framtiden.

RASBESKRIVNING
Canaan dog är en medelstor, lätt rektangulär och stark hund som uttrycker mycket av vildhundens särdrag. Det är en stor skillnad i könsprägel mellan hanhund och tik..

Huvud: Medellångt, format som en trubbig kil. Plan skalle, ganska bred, vilket understrykes av de lågt ansatta öronen. Svagt men markerat stop. Kraftigt nosparti, kraftiga käkar, torra läppar, svart nosspegel.
Ögon: Mörkbruna, mandelformade ögonöppningar, mörka ögonkanter.
Öron: Upprättstående, ganska korta och breda, lätt rundade i spetsarna och lågt ansatta.
Bett: Sax – eller tångbett.
Hals: Medellång, muskulös.
Kropp: Välutvecklade skuldror, plan rygg, kraftigt ländparti. Djup men inte särskilt bred bröstkorg, väl välvda revben. Uppdragen buklinje. Moderata vinklar såväl fram som bak.
Extremiteter: Raka framben, kraftig benstomme, kraftiga och väl muskelfyllda bakben, låga hasor.
Tassar: Runda, väl slutna med starka trampdynor.
Svans: Högt ansatt, borstig och buren rullad över ryggen.
Rörelser: Lätta, energiska.
Päls: Kort till medellång, hård och rak. Tät och riklig underull.
Färg: Sandfärgad till rödbrun, vit, svart eller fläckad med eller utan mask. Svart mask med vita tecken är tillåtna i alla färger.
Mankhöjd: 50 - 60 cm, hanarna större än tikarna.
Vikt: 16 - 25 kg