..............................................................

Varför krångla till det?

Vargen och människan sökte sig till varandra av egen fri vilja. De hade nytta av varandra. De kunde också förstå varandra eftersom människans och vargens familjestruktur liknade varandras. Detta var starten på den tusenåriga relationen mellan människan och vargen (läs hund). Man hade nytta av den andre och därför respekterade man varandra.

Idag har vi krånglat till det ordentligt! Vi ska ha totalt ledarskap över våra hundar. Detta lärs ut i böcker och på kurser. Nästan alla problem skylls på dåligt ledarskap och detta brukar åtgärdas genom olika typer av övningar, bland andra följande: att kunna “stjäla” hundens matskål, att inte leka om hunden tar initiativ, att trycka till hunden, att lära hunden inte ta godis om vi säger NEJ och så vidare. Ledarskapet bygger på att hunden ska tro, att vi är ledarvargen. Alltså ska hunden tro att vi är tvåbenta hundar!

För att valpen ska tro att vi är hundar så tas den (ibland) för tidigt från tiken, så att den ska präglas på människor. Med prägling menas att man ger en unge en artidentitet. Ett lamm som växer upp med får lär sig att det är ett får. När den sedan ska para sig, så parar den sig med en av samma art.
Tanken är alltså att hunden ska tro att den är av samma art som vi. Men redan Konrad Lorentz visade att det är omöjligt att prägla en art med ett gott luktsinne på en annan art. Förr eller senare kommer hunden att upptäcka att hundar luktar på ett sätt och människan på ett annat.

Men om hunden inte tror att vi är hundar, hur ska vi då kunna ha ledarskap över den? Svar: Det kan vi inte! Men vi kan fortfarande få våra hundar att fungera i samhället; vi kan också få tillgivna hundar som vi kan ha glädje av och med.
För många år sedan hade jag möjlighet att under en längre tid få studera viltfångade vargar. Trots att dessa inte hade mött människor under sina första levnadsår, och trots att de visade stor rädsla för djurskötarna, så kom de fram och hälsade redan efter det att jag suttit i inhägnaden ett halvt dygn. Deras sätt att reagera på mitt kroppsspråk var exakt det samma som hos vilken tamhund som helst. Under de följande veckorna fortsatte den nära kontakten, och vid ett tillfälle sov honan bredvid mig hela natten. Honan upptäckte snart att hanen hade en viss respekt för mig, så när han försökte ta hennes mat, sprang hon och sökte skydd hos mig. Hon hade nytta av mig! - Grunden till all symbios i det vilda. Hon trodde inte en sekund att jag var en varg. Liknande relationer över artgränserna är mycket vanliga i naturen, ofta med hunddjur inblandade.

Så låt hunden vara hund (varg) och fortsätt vara människa. Det har fungerat i tusentals år och det kommer att fortsätta fungera, om vi inte krånglar till det!

David Selin